Knyta ihop säcken räckte inte.

I mina händer höll jag den. Äntligen: Fortsättning på den fantastiska Barcelona-berättelse om Daniel Sempere och de i hans närhet; Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón. Eftersom första boken Vindens skugga är en favorit och andra boken Änglens lek fick mig att brista ut i tårar är det väl inte så konstigt att jag hade höga förväntningar på den lilla oupptäckta pärla.

Boken fokuserar på karaktären Fremín Romero de Torres, Daniel Semperes vapendragare och hans historia om när han satt fängslad i Montjuïc-borgen och där träffade mannen som fått smeknamnet "Himlens fånge" av de andra intagna. Historien får Daniels liv att drastiskt förändras och honom att göra egna efterforskningar för att få reda på mer om sin egen mor och hennes öde. I nutid är förberedelserna igång för Fermíns kommande bröllop, men han verkar inte överlycklig över det som skall stånda.

Bild från adlibris.com

Boken känns som en utfyllnad. Fermíns historia om hans fängelsetid gör boken intressant och den länkas fin till den förgående böckerna, knyter samman säcken på ett vis, men resten av historien är bara platt och kommer ingen vart. Det känns bäddat för en fjärde bok, vilket jag hoppas på som kan ge historien den rejäla uppsving och punkt som den desperat behöver. Nej, jag blev rejält besviken och istället för den fantastiska lyckokänsla jag brukar känna efter att ha varit förtrollad av Ruiz Zafón berättarteknik kände jag istället ett "jahapp" när jag läste sista meningen i boken.

Sedan var det en annan översättare till denna bok än de första två, vilket jag inte visste, men fattade direkt efter att ha läst första sidan. Den hade inte samma anda som de andra två har. Himlens fånge är inte dåligt översatt, det är inte det, men det är ändå två helt olika personer som ska ge sin tolkning och då blir det skillander.

Nu fundrar jag på att snart läsa om den tidigare böckerna så jag få lite plåster på de sår som Himlens fånge åstadkom.
(Ja, jag vet, jag är en liten Drama Queen just nu, men fasen vad besviken jag blev.)